11/11 1918
Idag är det på dagen hundra år sedan freden efter första världskriget stiftades, kriget som ruskade om världen så att den aldrig blev sig själv igen, på timmen för hundra år sedan spreds nyheten att ett vapenstillestånd hade skrivits under i Compiègneskogen i norra Frankrike.
Det regnar. Det ska regna hela dagen.
Jag tänker på regnet över lervällingen i skyttegravarna den dagen för hundra år sedan, på regnet över kullerstensgatorna i Paris, på regnet över småbyarna på tyska landsbygden, på regnet och stillheten som sänkte sig över hela Europa. Freden måste ha följts av en tomhet och tafatthet utan dess like. Lika viktigt som det är att minnas lyckan och firandet efter krigsslutet, är det att minnas känslan av uppgivenhet och avslut som måste ha följt. Med fredsförhandlingarna var inte bara de evinnerliga fasorna i skyttegravarna över, utan en hel värld hade tillslut fått se solen sjunka helt, en solnedgång som påbörjades redan vid krigsutrbrottet 1914 men först nu fick sitt verkliga avslut.
Jag tänker mycket på den stillheten. Det är hundra år bort och de flesta som själva var med är påväg bort, men regnet idag påminner mig om hur nära minnet av detta fortfarande kan tyckas i mitt medvetande.
