Agnes Holmberg

Tiden är upphävd och allt börjar om

Publicerad 2017-12-23 10:26:22 i Böcker, Skriva skriva skriva,

Jag har läst en bok som kvalar in på topp tio bästa böcker jag någonsin har läst. 
"Nätternas gräs" av Patrick Modiano är en relativt tunn bok full med drömmar som sveper en med till Paris, 60-tal. 
Den är självbiografiskt skriven, allt med utgångspunkt från författarens egna återupptäckta anteckningsbok från hans ungdomsår, och bygger på hans relation med en mystisk kvinna. Han vet inte mycket om henne, i praktiken ingenting alls, men de utvecklar en intim relation under några få månader. 
Jean och Dannie, som karaktärerna heter, vandrar genom Paris, dricker Cointreau på caféer och åker emellanåt till ett tomt hus på landet utanför staden, där han en dag glömmer ett manuskript när hon helt oförklarligt påstår att de inte kan återvända dit.  
Hela boken bygger på något sätt på att författaren försöker komma till ro med sina minnen, lösryckta känslor för mystiska avenyer, namn på platser och personer i den svarta anteckningsboken som han aldrig har återsett senare i sitt liv. Vad var det som hände med Dannie som gjorde henne så hemlighetsfull och frånvänd från honom, och som ledde till att han aldrig mer kunde återse personerna vars namn stod nerklottrade i anteckningsboken?
Mycket av det som händer kommer i vågor från författarens sida, han vandrar på en viss plats och en "slöja slits itu", han lyckas tyda ett halvt bortskavt namn i anteckningsboken, eller så drömmer han. 
Boken bygger på deras relation, som i sin tur är upplagd på ömsesidighet, på förståelse för varandra, och på att våga släppa taget. Mycket får Jean aldrig reda på, men han kan aldrig riktigt släppa det ändå. 
När boken var slut kände jag mig hjärtekrossad rent ut sagt, det kändes som att hans minnen hade blivit mina och att de nu plötsligt ryckts ifrån mig. Jag tror att jag läste om de två sista sidorna fem gånger. Slutet var fantastiskt och därför publicerar jag det inte här utan låter er upptäcka det själva när ni läser den. För det tänker ni väl göra? 

Ett mästerverk

Publicerad 2017-08-20 19:02:00 i Böcker, Skriva skriva skriva,

Okej hej och glad söndag hörrni! Den här helgen gick som vanligt alldeles för snabbt och jag ligger just nu i min säng och känner mig allmänt mosig i huvudet. Därför tänkte jag passa på att lägga upp en liten bokrecension här på min favoritbok of all time: 
Pappan och havet av Tove Jansson.

Har ni inte läst den, avfärdat den på grund av att det är en Mumin-bok eller bara inte visste att den fanns (oavsett vad), så är det dags att ni läser den nu. Och så kommer ni precis som jag att ångra i efterhand att ni inte längre kan läsa den för första gången igen. Så bra är den. Bokens grundhandling är att Muminfamiljen i en känsla av uppbrott flyttar från Mumindalen till en fyr allra längst ut i finska skärgården därför att pappan vill börja om från början. Men snart inser man att det nästan finns flera parallella handlingar gömda i den här grundhandlingen. "Så underligt att folk kan bli melankoliska och arga av att ha det bra." Det är formuleringar som denna som gör att jag älskar den här boken, hur Jansson försöker sig på att sätta ord på känslor som är så svårdefinierade. Och språket är verkligen stjärnan i den här boken, miljön som beskrivs på ett mästerligt sätt. Väl på ön stöter de på problem som ibland löses och som ibland bara rinner ut i sanden och förblir stadgade i det olösliga.Mamman och pappan och trollet glider sakta men säkert ifrån varandra på en ö som inte alls är lättpåverkad och som bara gör det svårare för familjen. Det är en ö full av hemligheter som börjar tära på föräldrarna och trollet. 

Detta är en bok om att försöka finna sig själv i ett hastigt beslut fattat när man var melankolisk, och hur man kan komma att sakna det man hade tidigare och tog för givet. Den handlar om hur viktig en familj kan vara för ens personlighet och hur otroligt svårt det ibland kan vara att leva så intensivt med människor även om de är de man känner allra bäst. 

Läs den här boken, du kommer inte att känna dig besviken. Den säger så mycket om den märkliga naturen och hur oförutsägbara och oförståeliga människor ändå är. Detta är en bok som jag ständigt återkommer till och jag tror helt ärligt att jag har läst den fem gånger minst.

Ett öde

Publicerad 2017-07-05 12:47:28 i Böcker, Skriva skriva skriva,

Okej, jag har läst om en helt fantastisk bok av Patric Modiano (som fick nobelpriset i litteratur 2014) som heter Dora Bruder. Den är top fem av de bästa böcker jag någonsin har läst. Ni MÅSTE läsa den, låt mig förklara varför. 
Efter att Modiano har läst efterlysningen av den judiska flickan kan han inte släppa tanken på hennes öde, och börjar närmast desperat leta efter henne i Paris, försöker finna minsta spår, minsta minne, minsta märke som hon kan ha lämnat efter sig. Han lyckas ta reda på att hon i september -42 transporteras från lägret Drancy i Paris till Auschwitz. Vad gör hon emellan vintern 41 och sommaren 42? Var håller hon sig gömd i ett Paris där den tyska kontrollen av judar ökar alltmer? För att kunna måla upp en tydligare bild av hennes person och hennes liv, genomför han en lång undersökning av henne och hennes föräldrar. 
Modiano kastar ljus på ett Paris som sedan länge glidit in i glömskan, genom namn på personer, kaféer, platser. 
Jag börjar själv fundera över alla människor som går in och sedan ut ur i tiden utan att egentligen lämna så värst mycket spår efter sig. Hur personer som levde lika intensivt som vi gör idag, några sekler senare kan vara glömda, som om de aldrig existerat. 
Och att man ändå kan känna någon form av förståelse och samhörighet med människor som länge sen är borta. 
Innan Dora rymmer lever hon i ett internat på ett kloster, kanske har hennes föräldrar placerat henne där för att skydda henne från den tyska ockupationsmakten. Hon flyr och närmast försvinner från jordens yta under några månader och spåren efter henne suddas ut som fotspår av fallande snö. 
I åtta år letar Modiano efter spår av henne i en stad som ständigt är i rörelse. Hans språk är träffsäkert, och hans närmast panikartade letande efter en sedan länge försvunnen flicka väcker mycket mer än bara förståelse. Jag kan känna igen mig i hans letande efter svar, hans sökande efter en hemlighet som hon tog med sig i graven: 
Men det är inte svårt att få sympati för denna unga flicka som flyr, som rebelliskt försöker stå upp mot en yttre makt som har tvingats på henne. Hon försökte smita ut genom springan för att fly skruvstädet, men blev fångad i sista sekund. Men genom vår ovisshet om hennes liv under vad som visade sig vara hennes sista halvår i livet, har hon ändå på något sätt lyckats fly ut i evigheten. 
 

Om

Min profilbild

Jag heter Agnes och är en modeälskande, kaffedrickande Lunda-cyklist på 20 år, med ett ohälsosamt dyrkande av Lana del Rey. Förutom allt detta skriver jag också, i hopp om att någon gång kunna producera något riktigt bra.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela