Agnes Holmberg

Den hemliga historien

Publicerad 2018-07-18 11:46:57 i Böcker, Skriva skriva skriva,

Det finns få saker som kan göra mig så uppgivet melankolisk som att läsa färdigt en bok. Särskilt en bok som jag inte direkt har tyckt om från början men lärt mig älska, och då genom dessa förändrade känslor högaktar den mer än de jag har älskat från första stund. Så har det varit med "Den hemliga historien" av Donna Tartt. Jag började någon gång i februari/mars och slutade inte förrän i juni för att den var så lång och i vissa partier till och med långdragen. 
Berättelsen handlar om en kille, Richard Papen, som flyttar från Kalifornien till ett litet college på östkusten för att plugga grekiska. Efter lite krångliga omständigheter kommer han med i en kurs i grekiska med bara fem andra personer och en sannerligen speciell lärare. Snart blir han och denna studentgrupp nästintill oskiljaktiga.
Ända från första sidan förstår man att gruppen har mördat en person, en sanning som läggs fram som vilken som helst (så att jag skriver det här är ingen spoiler hehe). Resten av berättelsen blir en upptakt där man efterhand får tillskansa sig mer och mer information om vad som verkligen har hänt, och kommer sanningen närmare. Ett sådant berättarbegrepp tycker jag mycket om; som ett pussel som blir klarare bit efter bit. 
Att den sedan är berättad som en tillbakablick för Richard skapar en relation mellan läsaren och berättarrösten i skrivande stund, lika mycket som det skapas en relation till honom i dåtid. 
Språket är träffsäkert och alltid välarbetat, även om jag önskade att vissa längre partier hade kunnat förkortats lite. 
Jag reagerade starkt på Tartts sätt att beskriva känslor med bildspråk (t.ex en skyltdocka som vaknar till liv) och hur det ytterligare knöt samman banden mellan läsaren och berättarrösten. Jag hade lika väl kunnat sitta bredvid Richard på riktigt och lyssna på historien som att läsa den. 
Romantiseringen och nostalgin går hand i hand och relationen mellan de sex ungdomarna och Julian, deras lärare, är rörande nära och på samma gång långt borta. Jag kände mig som en del av dem, och trots att jag bitvis genom berättelsen blev trött på att läsa och trots att vissa partier var trögflytande, så var det citat och tankar som det här ovan som fick mig att älska denna boken. 
Slutet var nog trots allt det bästa med hela historien, och jag stängde pärmarna med en efterhängsen bitterljuv förnim som kändes genom hela min kropp och som fortfarande inte ha avtagit. Jag vet att det kan verka skumt, men det kändes som att jag hade förlorat en vän när boken tog slut. 

Tropisk söndag i Botaniska trädgården

Publicerad 2018-07-17 11:46:29 i Mysiga händelser,

Guys!!! Det regnar!!! Jag öppnade fönstren på vid gavel för att kunna känna doften av sommarregn, so happiiiii för alla växter! Men nu till förra söndagen, dagen efter picknicken, då det inte alls regnade utan snarare kändes tropiskt. 
I brist på söndagsaktivitet bestämde jag och L oss för att gå till Botaniska trädgården, som är ett av mina absoluta favoritställen på hela jorden (det låter som en överdrift men jag är faktiskt helt och hållet ärlig). Hann inte ens bädda sängen, var tvungen att skriva en lista på oumbärliga sopp-ingredienser. 
Och flörta lite. 
Väl framme i solen i Botan gick jag runt och kände och kollade på växter. 
Tydligen var jag i samma färgskala som stora delar av interiören. 
De små vaktlarna hade lagt pytte-ägg, och trodde att jag var ett farligt hot. 
I ett av de äldsta rummen kändes det oundvikligt parisiskt. 
Och i ett annat växte världens största passionsfrukts-sort. 
Genom växthusets olika klimat gick vägen. 
*tänker på hur det hade varit att råka sätta sig på den här*
Har bonding med ett träd. 
Och matchade en till växt. 
Men efter en stund inne i den konstgjorda tropiska miljön blev vi glassugna och steg ut i det riktigt tropiska klimatet. 
Hade jag inte läst historia kanske jag hade valt botanik. Eller glasstillverkning. Gosig söndag eller hur? Lever för aktiviteter som denna. 

Lördag i lövskugga

Publicerad 2018-07-16 16:40:00 i Mysiga händelser,

Förra lördagen var det inte vilken dag som helst, utan både soligt och varmt plus att Sverige skulle möta England senare på kvällen. Min familj hade gjort upp picknick-planer med några familjekompisar och vi slog oss ner i skuggan i Botaniska trädgården. 
Alla kom dit tillslut och var hungriga och glada att ses och kramades. 
Maria och Martin hade gjort en deal att de skulle göra en stor smörgåstårta om Sverige gick till kvartsfinal som de tog med sig (tack landslaget för den smörgåstårtan). 
Sen följde ett antal timmar av ätande ätande ätande. Picknickar där alla tar med sig lite så att blandningen blir optimal är sannerligen a dream come true. 
Pappa fotade en gullig L, som annars tog alla bilder. 
Skrattade med (eller åt?) min ena lillebror. 
I övrigt diskuterades och skrattades det ivrigt mellan några, och någon annan var tydligt besviken på sin baguette. 
The things you do för en bra bild; Ludde klättrade till och med upp i ett träd för att fota den halvt uppätna maten ovanifrån. 
Men det resulterade mest skratt-bilder. 
Familj, lövskuggor, skratt. Lördagar i Botaniska trädgården är sannerligen svårslagna. Något som däremot inte var så svårslaget var Sverige i VM och efter denna lugna eftermiddag var stämningen avsevärt hetsigare i soffan, med chips och kanadensiska kakor. 

Om

Min profilbild

Jag heter Agnes och är en modeälskande, kaffedrickande Lunda-cyklist på 20 år, med ett ohälsosamt dyrkande av Lana del Rey. Förutom allt detta skriver jag också, i hopp om att någon gång kunna producera något riktigt bra.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela