Agnes Holmberg

Dagboksinlägg från den 14/10 2016

Publicerad 2018-09-28 14:45:40 i Skriva skriva skriva,

Om någon timme åker jag till Småland, och för att komma i stämning hittade jag ett dagboksinlägg från nästan exakt två år sedan (då jag bodde där), efter att jag hade varit på lunch med farmor och henne 95-åriga väninna.  Håll till godo!
 
"Dear diary, 
När man är sådär avkopplat mätt att man bara lutar sig tillbaka i baksätet och tittar ut genom bilfönstret börjar tankarna vandra på ett väldgt speciellt sätt. Man behöver inte nödvändigtvis tänka på något speciellt, eller rättare sagt: man behöver inte notera alla tankar man tänker. De tänks och sedan glider de sakta man säkert bort i periferin utan att man har noterat eller reflekterat över dem. 
Kallset, Kulltorp, Tokarp. 
I framsätet skvallrar två damer om den tid som flytt, om den värld de förlorat. 
Jag lyssnar med ett halvt öra och blir nästan full i skratt när jag hör med vilket allvarligt tonläge de diskuterar lingon. Det är nästan på liv och död. Solen sänker sig mot kvällningen och om bara några få timmar kommer den ha gått ner. Men just i detta ögonblicket kan jag blunda och bli varm i ansiktet av guldsolen och höra deras lugna röster långt borta. Detta ögonblicket kommer aldrig komma tillbaka och det är just det som är det ljuva. 
Aija." 

Om att baka en katedral

Publicerad 2018-09-23 23:38:44 i Skriva skriva skriva,

Det är sen kväll på höstens första dag. 
För någon vecka sedan skedde ett intressant sammanträffande. Jag blev sugen på att läsa Edith Södergran, min absoluta favoritpoet som skriver så att varje ord dryper av känslor. Jag hade inte läst henne på ganska länge och fick för mig att jag skulle låna en biografi om henne, så det gjorde jag och så började jag läsa. Jag öppbade också den diktsamling jag har som består av alla hennes svenska dikter. Och så fastnade min blick vid den diktsamling hon lät ge ut 1918 och som heter 'Septemberlyran'. Jag läste ur den parallellt med biografin och så plötsligt märkte jag något intressant. Tydligen var det så att hon i september 1918, i det fattiga och krigshärjade Finland där hon levde med sin mamma, under en tid då hon var väldigt dålig i TBC enbart låg och skrev dikter. Och hon skrev nästan hela 'Septemberlyran' under den enda månaden.
Jag tyckte ändå att det var ett intressant sammanträffande att jag självmant, utan att veta om det, fattade hennes diktsamling 'Septemberlyran' i min hand exakt hundra år efter att hon febrig av sin tuberulos hade författat den i finska Karelen. Oavsett, den innehåller några av mina favoritdikter. 
För att inte tala om inledningen. Jag önskar att jag själv kunnat vara såhär självsäker angående mitt skrivande. "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."
"...vet av ingenting annat än sol." Den tuberkulossjuka poetens eviga tro på världen lyser igenom i ett flertal dikter med träffsäkra formuleringar. 
Orden är så starka att de nästan tynger ner de tunga pappersarken. 
Framförallt beundrar jag hennes starka skrivmentalitet, hur hon är ett med sin skrift och sina verk och ur hon kämpar för det och förtjänar det. Att vikten av att bryta sig ur sina skrivmönster kan vara viktigare än något annat. Att hon är värd all berömmelse efter allt slit är helt oumbärligt, och jag önskar SÅ att jag skulle kunna se på mitt skrivande lika högaktningsfullt. 
"Skum"- en av mina favoritdikter någonsin. Romantisering av livet genom rymdreferenser är bästa sortens romantisering. 
Att det kan vara så svårt och underbart att skriva. Så känner jag varje gång jag gör det. Och samtidigt är det helt oumbärligt för min existens, jag kan varken sluta läsa eller skriva. Jag har faktiskt försökt (bara för nyfikenhetens skull) och det går inte. Skrivandet finns i mig lika starkt som min drivkraft att äta mat eller kanske till och med att andas. Jag kan helt enkelt inte leva utan det. 
Innan jag dör
bakar jag en katedral. 

Den hemliga historien

Publicerad 2018-07-18 11:46:57 i Böcker, Skriva skriva skriva,

Det finns få saker som kan göra mig så uppgivet melankolisk som att läsa färdigt en bok. Särskilt en bok som jag inte direkt har tyckt om från början men lärt mig älska, och då genom dessa förändrade känslor högaktar den mer än de jag har älskat från första stund. Så har det varit med "Den hemliga historien" av Donna Tartt. Jag började någon gång i februari/mars och slutade inte förrän i juni för att den var så lång och i vissa partier till och med långdragen. 
Berättelsen handlar om en kille, Richard Papen, som flyttar från Kalifornien till ett litet college på östkusten för att plugga grekiska. Efter lite krångliga omständigheter kommer han med i en kurs i grekiska med bara fem andra personer och en sannerligen speciell lärare. Snart blir han och denna studentgrupp nästintill oskiljaktiga.
Ända från första sidan förstår man att gruppen har mördat en person, en sanning som läggs fram som vilken som helst (så att jag skriver det här är ingen spoiler hehe). Resten av berättelsen blir en upptakt där man efterhand får tillskansa sig mer och mer information om vad som verkligen har hänt, och kommer sanningen närmare. Ett sådant berättarbegrepp tycker jag mycket om; som ett pussel som blir klarare bit efter bit. 
Att den sedan är berättad som en tillbakablick för Richard skapar en relation mellan läsaren och berättarrösten i skrivande stund, lika mycket som det skapas en relation till honom i dåtid. 
Språket är träffsäkert och alltid välarbetat, även om jag önskade att vissa längre partier hade kunnat förkortats lite. 
Jag reagerade starkt på Tartts sätt att beskriva känslor med bildspråk (t.ex en skyltdocka som vaknar till liv) och hur det ytterligare knöt samman banden mellan läsaren och berättarrösten. Jag hade lika väl kunnat sitta bredvid Richard på riktigt och lyssna på historien som att läsa den. 
Romantiseringen och nostalgin går hand i hand och relationen mellan de sex ungdomarna och Julian, deras lärare, är rörande nära och på samma gång långt borta. Jag kände mig som en del av dem, och trots att jag bitvis genom berättelsen blev trött på att läsa och trots att vissa partier var trögflytande, så var det citat och tankar som det här ovan som fick mig att älska denna boken. 
Slutet var nog trots allt det bästa med hela historien, och jag stängde pärmarna med en efterhängsen bitterljuv förnim som kändes genom hela min kropp och som fortfarande inte ha avtagit. Jag vet att det kan verka skumt, men det kändes som att jag hade förlorat en vän när boken tog slut. 

Om

Min profilbild

Jag heter Agnes och är en modeälskande, kaffedrickande Lunda-cyklist på 20 år, med ett ohälsosamt dyrkande av Lana del Rey. Förutom allt detta skriver jag också, i hopp om att någon gång kunna producera något riktigt bra.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela