Agnes Holmberg

Den hemliga historien

Publicerad 2018-07-18 11:46:57 i Böcker, Skriva skriva skriva,

Det finns få saker som kan göra mig så uppgivet melankolisk som att läsa färdigt en bok. Särskilt en bok som jag inte direkt har tyckt om från början men lärt mig älska, och då genom dessa förändrade känslor högaktar den mer än de jag har älskat från första stund. Så har det varit med "Den hemliga historien" av Donna Tartt. Jag började någon gång i februari/mars och slutade inte förrän i juni för att den var så lång och i vissa partier till och med långdragen. 
Berättelsen handlar om en kille, Richard Papen, som flyttar från Kalifornien till ett litet college på östkusten för att plugga grekiska. Efter lite krångliga omständigheter kommer han med i en kurs i grekiska med bara fem andra personer och en sannerligen speciell lärare. Snart blir han och denna studentgrupp nästintill oskiljaktiga.
Ända från första sidan förstår man att gruppen har mördat en person, en sanning som läggs fram som vilken som helst (så att jag skriver det här är ingen spoiler hehe). Resten av berättelsen blir en upptakt där man efterhand får tillskansa sig mer och mer information om vad som verkligen har hänt, och kommer sanningen närmare. Ett sådant berättarbegrepp tycker jag mycket om; som ett pussel som blir klarare bit efter bit. 
Att den sedan är berättad som en tillbakablick för Richard skapar en relation mellan läsaren och berättarrösten i skrivande stund, lika mycket som det skapas en relation till honom i dåtid. 
Språket är träffsäkert och alltid välarbetat, även om jag önskade att vissa längre partier hade kunnat förkortats lite. 
Jag reagerade starkt på Tartts sätt att beskriva känslor med bildspråk (t.ex en skyltdocka som vaknar till liv) och hur det ytterligare knöt samman banden mellan läsaren och berättarrösten. Jag hade lika väl kunnat sitta bredvid Richard på riktigt och lyssna på historien som att läsa den. 
Romantiseringen och nostalgin går hand i hand och relationen mellan de sex ungdomarna och Julian, deras lärare, är rörande nära och på samma gång långt borta. Jag kände mig som en del av dem, och trots att jag bitvis genom berättelsen blev trött på att läsa och trots att vissa partier var trögflytande, så var det citat och tankar som det här ovan som fick mig att älska denna boken. 
Slutet var nog trots allt det bästa med hela historien, och jag stängde pärmarna med en efterhängsen bitterljuv förnim som kändes genom hela min kropp och som fortfarande inte ha avtagit. Jag vet att det kan verka skumt, men det kändes som att jag hade förlorat en vän när boken tog slut. 

Tiden är upphävd och allt börjar om

Publicerad 2017-12-23 10:26:22 i Böcker, Skriva skriva skriva,

Jag har läst en bok som kvalar in på topp tio bästa böcker jag någonsin har läst. 
"Nätternas gräs" av Patrick Modiano är en relativt tunn bok full med drömmar som sveper en med till Paris, 60-tal. 
Den är självbiografiskt skriven, allt med utgångspunkt från författarens egna återupptäckta anteckningsbok från hans ungdomsår, och bygger på hans relation med en mystisk kvinna. Han vet inte mycket om henne, i praktiken ingenting alls, men de utvecklar en intim relation under några få månader. 
Jean och Dannie, som karaktärerna heter, vandrar genom Paris, dricker Cointreau på caféer och åker emellanåt till ett tomt hus på landet utanför staden, där han en dag glömmer ett manuskript när hon helt oförklarligt påstår att de inte kan återvända dit.  
Hela boken bygger på något sätt på att författaren försöker komma till ro med sina minnen, lösryckta känslor för mystiska avenyer, namn på platser och personer i den svarta anteckningsboken som han aldrig har återsett senare i sitt liv. Vad var det som hände med Dannie som gjorde henne så hemlighetsfull och frånvänd från honom, och som ledde till att han aldrig mer kunde återse personerna vars namn stod nerklottrade i anteckningsboken?
Mycket av det som händer kommer i vågor från författarens sida, han vandrar på en viss plats och en "slöja slits itu", han lyckas tyda ett halvt bortskavt namn i anteckningsboken, eller så drömmer han. 
Boken bygger på deras relation, som i sin tur är upplagd på ömsesidighet, på förståelse för varandra, och på att våga släppa taget. Mycket får Jean aldrig reda på, men han kan aldrig riktigt släppa det ändå. 
När boken var slut kände jag mig hjärtekrossad rent ut sagt, det kändes som att hans minnen hade blivit mina och att de nu plötsligt ryckts ifrån mig. Jag tror att jag läste om de två sista sidorna fem gånger. Slutet var fantastiskt och därför publicerar jag det inte här utan låter er upptäcka det själva när ni läser den. För det tänker ni väl göra? 

Nätter med molnfri himmel

Publicerad 2017-10-10 07:42:00 i Skriva skriva skriva,

Jag håller ju på att läsa "Elisabet", en tegelsten på ett antal hundra sidor och då kan det vara skönt och omväxlande att läsa färdigt en liten kort bok så känns det som man kommer någon vart. Jag har läst och älskat flera av Patrick Modianos (Nobelpriset i litteratur 2014) tidigare böcker och nu hade han släppt en ny: Straffeftergift. 
Fick låna den av mormor, och blev överraskad på flera sätt. Grundhandlingen har fokus på Patricks egen barndom, och boken utspelar sig under ett par månaders tid när han och hans lillebror bor hos deras mammas kompisar medan föräldrarna är ute på olika håll och reser. De kvinnor dessa två småpojkar lever hos måste ha haft stort inflytande på dem, och beskrivs både med lite skrämsen respekt och beundran. 
Modianos språk är som alltid träffsäkert. Har man läst hans tidigare böcker är man sedan innan förväntansfull på det språkliga och det är sannerligen inget man blir besviken över. 
Man märker hur pojkarna (och framförallt Patrick beskrivs noggrant) försöker klara sig utan föräldrarna och samtidigt försöker förstå i vilket sammanhang de har hamnat. Deras ålder nämns inte men de är fortfarande små för det är enbart Patrick som har börjat skolan. De hittar på en historia om en markis som bor i ett öde slott i byn där de bor, alltmedan de väntar utan att veta på vad och med en ond aning om att allt inte står rätt till med deras förmyndare. 
Det bästa med den här boken är språket och pojkarnas relation, som har ett djup som lätt drar med en in i berättelsen. Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag tyckte om handlingsutvecklingen, det kändes som om jag förväntat mig mer av den allteftersom den byggdes upp. 
Men vill ni läsa en kort bok på bara hundra sidor med ett fantastiskt språk borde ni verkligen låna denna! 

Om

Min profilbild

Jag heter Agnes och är en modeälskande, kaffedrickande Lunda-cyklist på 20 år, med ett ohälsosamt dyrkande av Lana del Rey. Förutom allt detta skriver jag också, i hopp om att någon gång kunna producera något riktigt bra.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela