Agnes Holmberg

Loppis och Dora Bruders port i norra Paris

Publicerad 2018-10-02 08:15:00 i Mysiga händelser, Resor,

I slutet av Parisresan tog detta trötta ansiktet sig upp för att gå på loppis i norra Paris, vid Port de Clignancourt. Hade jeans plus min Mulberryväska och tittade på mycket fina möbler (hade kunnat ha världens vackraste hem om jag hade haft hur mycket pengar som helst samt kunnat frakta hem allt det här från Paris). 
Den astro-intresserade personen som går under namnet Agnes älskade saker som detta, och det fanns det mycket av. 
Plus gaaaamla sängar som såg ut att vara tagna direkt från en dokumentär i Versailles. En loppis på liiiite annan nivå än den på Södra Esplanaden, eller hur? 
Vandrade runt i en massa små små gångar, är det fanns få personer och doftade gammalt. 
Gamla bystar av personer som inte existerar längre. 
Jag hittade solglasögon som fick mig att se ut som en gäst på ett pool-party i California på 70-talet. Tyvärr var de dyra och jag hade seperationsångest som aldrig förr när jag la de ifrån mig. 
Jag kollade på lite kläder också, 
plus en massa smycken som var uppköpta från lager från 50-, 60- och 70-tal och som i vissa fall fortfarande låg kvar i originalförpackningar. Jag var i glaaad som ni kan förstå. 
Men sen kom topp tre bästa händelserna på hela de två veckorna. Som en del redan vet älskar jag Patrick Modiano, och framförallt hans verk Dora Bruder; en berättelse om en ung judisk flickas försvinnande i det av nazisterna ockuperade Paris i början av 1940-talet. Författaren hittade en efterlysning av henne i en tidning från -42 och skrev därefter en kort historia om var hon kan ha befunnit sig och vad hon kan ha gjort det vinterhalvåret då hon var försvunnen innan hon hittades igen på våren -43 och därefter skickades till koncentrationsläger. 
Eftersom att hon har funnits på riktigt (och inte är fiktion) finns även det hus där hon och hennes föräldrar levde, och vi gick dit. Det fanns ingen skylt, ingen markering, bara Modianos bok jag hade med mig där adressen finns med. Jag kan inte med ord förklara hur förundrad jag var av att befinna mig utanför hennes dörr och hålla i handtaget och veta om att där inne lever det just nu personer som kanske inte ens har en aning om vilken berättelse som är kopplad till deras port. 
Jag ville gråta och skratta och visste verkligen inte hur jag skulle bete mig. 
PARIS. JAG SAKNAR DIG. 

Louvren-söndag i Paris

Publicerad 2018-09-26 20:45:35 i Resor,

Nytt Paris-inlägg! Massa nya bilder!! Yey!! 
Södagen den tolfte augusti vaknade jag och tänkte: "det är en ny dag, hur spenderar man bäst en söndag i Paris?" Så jag väckte Ludde och sa "nu är det bestämt, vi drar till Louvren". Hey ho, let's go, nästan ingen kö och sen var det dags att titta på fina marmor-statyer. 
Och lite obehagliga småbarn i starkt ljus ovanifrån. 
Och metall-jägare. 
Jag tänkte mycket när vi gick genom stenpalatset, att Ludvig XIV:de faktiskt växte upp här och kanske sprang omkring över dessa golven (långt innan Versailles ens var påtänkt). 
Konst är något av det mest spännande jag vet, hade kunnat befinna mig ett helt dygn på ett museum och ändå inte känna mig färdig. Men vi hade ett mål; en av tavlorna som ligger till grund för uttrycket "Et in arcadia ego", som ungefär betyder "Även i Arkadien, jag" och syftar till att även i himmelriket på jorden (Arkadien) befinner sig döden. 
Efter en del letande kom vi fram. Sen satt jag där i ca tjugo minuter och bara tittade. 
Tavlan föreställer en herdegrupp i Arkadien som står vid en grav och pekar på de ord som är inristade där; "Et in Arcadia ego". Lite kort fakta är att just denna tavla är från 1689, och hänger ihop med hela "Memento Mori"- rörelsen. Barockkonst forever. 
Sen var vi hungriga så käkade Croque Monsieur (åt ca femtioelva sådana under resan). 
Eftermiddagssolen lyste stark när vi bestämde att vi skulle möta upp med några av mina familjekompisar som också var i stan, två av de som min familj alltid har picknick med i Botaniska trädgården. Vi möttes på ett café vid en moské på vänstra stranden, nära Jardin des Plantes för att käka kakor, dricka te i lövskugga och äta glass. För att citera Maria; "Att man hänger med er när man är i Paris är sen gammalt!" Och så kändes det verkligen, för några år sedan när jag var i stan med min familj så picknickade vi i en park med dem då de också lyckligtvis var där. 
Oavsett, vi hade en väldigt mysig och varm eftermiddag, och det var nog första dagen jag kände mig som hemma på riktigt under vår vistelse. Att träffa folk man vanligtvis bara träffar hemma är otorligt underskattat när man är utomlands. Gränsen mellan hemma och borta gled ihop och jag kände mig trygg. 
Sen blev det kväll, vi skyndade hemom till lägenheten, och jag var i vanlig ordning hangry och svettig och tjurig. 
Sedan gick vi ut i kvällsvärmen och så var det slut på den sagan. 

Jardin des Plantes

Publicerad 2018-09-18 08:00:00 i Resor,

Godmorgon tisdag och hej flodhäst (..?) på Jardin des Plantes. Detta var en av mina favoritdagar på hela Parisresan för museum och den staden är meant to be. 
Även om man bara har ett dygn i Paris tycker jag att det är värt att åka till denna botaniska trädgård med tillhörande skelettavdelningar för att få optimal Paris-feeling. 
Det var tropiskt fuktigt hela den dagen och tillsammans med skolklasser i sex-årsåldern kollade vi på mammutar, 
och dinosaurier.
Gick runt länge i den botaniska trädgården efter det. 
Jag blev upprörd när jag inte förstod växt-beskrivningarna på franska, men glömde det snabbt för omgivningarna var så fina. 
Det låter ostigt men i ett annat liv är jag botaniker och har en stor villa med tillhörande park (inspired by Trädgårdskonstens historia) full av blommor. 
 
Vi gick in i växthusen också och man kände knappt skillnad på luftfuktigheten där inne respektive där ute. 
Det fanns ett gammalt fossilt träd som hade glaserats på något sätt för att bibehållas och som såg mer ut som en sten än som en växt. 
Sen kom eftermiddagssolen och vi tog metron över floden till högra stranden och fotograferade böcker i lådorna på kajen. 
Övervägde att köpa en otroligt fin skiss men avstod efter mycket velande, och som ni förstår grämer jag mig fortfarande över det. 
Köpte persikor och satte oss på Île Saint-Louis och solen sjönk över vattnet och det blåste mot kväll. 
 
 

Om

Min profilbild

Jag heter Agnes och är en modeälskande, kaffedrickande Lunda-cyklist på 20 år, med ett ohälsosamt dyrkande av Lana del Rey. Förutom allt detta skriver jag också, i hopp om att någon gång kunna producera något riktigt bra.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela