Agnes Holmberg

Onsdag i Småland

Publicerad 2018-11-08 09:36:16 i Mysiga händelser, Resor,

Resan till farmor förra veckan var mer än efterlängtat, trots förkylning. På onsdagen vaknade jag i en trött men lycklig haze och gick ner för att äta frukost. 
Äter alltid gröt och dricker alltid kaffe ur kopp på fat när jag är här. 
Jag tog på min dagismössa och vi gick ut i den gråa morgonen. 
Mamma och Walter ledde vägen in på farmors fabrik.
Hennes maskiner som tillverkar piprensare har gått varje dag sedan 60-talet. Ingen digitalisering här inte. 
Jag packade ner lite påsar med piprensare i kartonger och sedan fikade vi i hennes fikarum; än en gång kaffe i kopp på fat. 
Strax innan lunch gick jag, min ena lillebror Walter och mamma och pappa till Arvids för att köpa pennbläck och en ny penna till mig. Anderstorp har ca 5000 invånare och där finns trots det en jättebra bokhandel; may it long be that way. 
När jag gick in i farmors finrum när vi kom hem sprack molntäcket upp i sneda, höstiga, solstrålar. 
Kanske för att mina kusiner skulle komma över och äta ärtsoppa. Egentligen är grön paprika den enda grönsaken jag inte tycker om, men försöker vänja mig sakta men säkert. Men helt ärligt; varför äta omogna paprikor när man kan äta mogna? 
Efter lunch tog jag med kaffekoppen upp till rummet och försökte få lite plugg gjort, för jag hade en hemtenta som skulle in på fredagen. 
Men alla de andra skulle göra en pumpa att ställa på trappan pga halloween och jag kunde ju inte motstå att prokrastinera plugget för att hjälpa till. 
Sen plötsligt var det dags att prokrastinera ännu mer och gå till badhuset. 
"Kom igen nu Agnes, varför är du så seg, inga bilder nu vi måste gå?!" Så fin blev alltså den bilden på solnedgångshimlen.
Aja vi badade och det var underbart kul. 
Och vi köpte snacks och gick hem genom den stickande kylan, 
för att äta lasagne och titta på Stranger Things och så var första dagen i skogen över.

Loppis och Dora Bruders port i norra Paris

Publicerad 2018-10-02 08:15:00 i Mysiga händelser, Resor,

I slutet av Parisresan tog detta trötta ansiktet sig upp för att gå på loppis i norra Paris, vid Port de Clignancourt. Hade jeans plus min Mulberryväska och tittade på mycket fina möbler (hade kunnat ha världens vackraste hem om jag hade haft hur mycket pengar som helst samt kunnat frakta hem allt det här från Paris). 
Den astro-intresserade personen som går under namnet Agnes älskade saker som detta, och det fanns det mycket av. 
Plus gaaaamla sängar som såg ut att vara tagna direkt från en dokumentär i Versailles. En loppis på liiiite annan nivå än den på Södra Esplanaden, eller hur? 
Vandrade runt i en massa små små gångar, är det fanns få personer och doftade gammalt. 
Gamla bystar av personer som inte existerar längre. 
Jag hittade solglasögon som fick mig att se ut som en gäst på ett pool-party i California på 70-talet. Tyvärr var de dyra och jag hade seperationsångest som aldrig förr när jag la de ifrån mig. 
Jag kollade på lite kläder också, 
plus en massa smycken som var uppköpta från lager från 50-, 60- och 70-tal och som i vissa fall fortfarande låg kvar i originalförpackningar. Jag var i glaaad som ni kan förstå. 
Men sen kom topp tre bästa händelserna på hela de två veckorna. Som en del redan vet älskar jag Patrick Modiano, och framförallt hans verk Dora Bruder; en berättelse om en ung judisk flickas försvinnande i det av nazisterna ockuperade Paris i början av 1940-talet. Författaren hittade en efterlysning av henne i en tidning från -42 och skrev därefter en kort historia om var hon kan ha befunnit sig och vad hon kan ha gjort det vinterhalvåret då hon var försvunnen innan hon hittades igen på våren -43 och därefter skickades till koncentrationsläger. 
Eftersom att hon har funnits på riktigt (och inte är fiktion) finns även det hus där hon och hennes föräldrar levde, och vi gick dit. Det fanns ingen skylt, ingen markering, bara Modianos bok jag hade med mig där adressen finns med. Jag kan inte med ord förklara hur förundrad jag var av att befinna mig utanför hennes dörr och hålla i handtaget och veta om att där inne lever det just nu personer som kanske inte ens har en aning om vilken berättelse som är kopplad till deras port. 
Jag ville gråta och skratta och visste verkligen inte hur jag skulle bete mig. 
PARIS. JAG SAKNAR DIG. 

Louvren-söndag i Paris

Publicerad 2018-09-26 20:45:35 i Resor,

Nytt Paris-inlägg! Massa nya bilder!! Yey!! 
Södagen den tolfte augusti vaknade jag och tänkte: "det är en ny dag, hur spenderar man bäst en söndag i Paris?" Så jag väckte Ludde och sa "nu är det bestämt, vi drar till Louvren". Hey ho, let's go, nästan ingen kö och sen var det dags att titta på fina marmor-statyer. 
Och lite obehagliga småbarn i starkt ljus ovanifrån. 
Och metall-jägare. 
Jag tänkte mycket när vi gick genom stenpalatset, att Ludvig XIV:de faktiskt växte upp här och kanske sprang omkring över dessa golven (långt innan Versailles ens var påtänkt). 
Konst är något av det mest spännande jag vet, hade kunnat befinna mig ett helt dygn på ett museum och ändå inte känna mig färdig. Men vi hade ett mål; en av tavlorna som ligger till grund för uttrycket "Et in arcadia ego", som ungefär betyder "Även i Arkadien, jag" och syftar till att även i himmelriket på jorden (Arkadien) befinner sig döden. 
Efter en del letande kom vi fram. Sen satt jag där i ca tjugo minuter och bara tittade. 
Tavlan föreställer en herdegrupp i Arkadien som står vid en grav och pekar på de ord som är inristade där; "Et in Arcadia ego". Lite kort fakta är att just denna tavla är från 1689, och hänger ihop med hela "Memento Mori"- rörelsen. Barockkonst forever. 
Sen var vi hungriga så käkade Croque Monsieur (åt ca femtioelva sådana under resan). 
Eftermiddagssolen lyste stark när vi bestämde att vi skulle möta upp med några av mina familjekompisar som också var i stan, två av de som min familj alltid har picknick med i Botaniska trädgården. Vi möttes på ett café vid en moské på vänstra stranden, nära Jardin des Plantes för att käka kakor, dricka te i lövskugga och äta glass. För att citera Maria; "Att man hänger med er när man är i Paris är sen gammalt!" Och så kändes det verkligen, för några år sedan när jag var i stan med min familj så picknickade vi i en park med dem då de också lyckligtvis var där. 
Oavsett, vi hade en väldigt mysig och varm eftermiddag, och det var nog första dagen jag kände mig som hemma på riktigt under vår vistelse. Att träffa folk man vanligtvis bara träffar hemma är otorligt underskattat när man är utomlands. Gränsen mellan hemma och borta gled ihop och jag kände mig trygg. 
Sen blev det kväll, vi skyndade hemom till lägenheten, och jag var i vanlig ordning hangry och svettig och tjurig. 
Sedan gick vi ut i kvällsvärmen och så var det slut på den sagan. 

Om

Min profilbild

Jag heter Agnes och är en modeälskande, kaffedrickande Lunda-cyklist på 20 år, med ett ohälsosamt dyrkande av Lana del Rey. Förutom allt detta skriver jag också, i hopp om att någon gång kunna producera något riktigt bra.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela