Om att baka en katedral
Det är sen kväll på höstens första dag.
För någon vecka sedan skedde ett intressant sammanträffande. Jag blev sugen på att läsa Edith Södergran, min absoluta favoritpoet som skriver så att varje ord dryper av känslor. Jag hade inte läst henne på ganska länge och fick för mig att jag skulle låna en biografi om henne, så det gjorde jag och så började jag läsa. Jag öppbade också den diktsamling jag har som består av alla hennes svenska dikter. Och så fastnade min blick vid den diktsamling hon lät ge ut 1918 och som heter 'Septemberlyran'. Jag läste ur den parallellt med biografin och så plötsligt märkte jag något intressant. Tydligen var det så att hon i september 1918, i det fattiga och krigshärjade Finland där hon levde med sin mamma, under en tid då hon var väldigt dålig i TBC enbart låg och skrev dikter. Och hon skrev nästan hela 'Septemberlyran' under den enda månaden.
Jag tyckte ändå att det var ett intressant sammanträffande att jag självmant, utan att veta om det, fattade hennes diktsamling 'Septemberlyran' i min hand exakt hundra år efter att hon febrig av sin tuberulos hade författat den i finska Karelen. Oavsett, den innehåller några av mina favoritdikter.
För att inte tala om inledningen. Jag önskar att jag själv kunnat vara såhär självsäker angående mitt skrivande. "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."
"...vet av ingenting annat än sol." Den tuberkulossjuka poetens eviga tro på världen lyser igenom i ett flertal dikter med träffsäkra formuleringar.
Orden är så starka att de nästan tynger ner de tunga pappersarken.
Framförallt beundrar jag hennes starka skrivmentalitet, hur hon är ett med sin skrift och sina verk och ur hon kämpar för det och förtjänar det. Att vikten av att bryta sig ur sina skrivmönster kan vara viktigare än något annat. Att hon är värd all berömmelse efter allt slit är helt oumbärligt, och jag önskar SÅ att jag skulle kunna se på mitt skrivande lika högaktningsfullt.
"Skum"- en av mina favoritdikter någonsin. Romantisering av livet genom rymdreferenser är bästa sortens romantisering.
Att det kan vara så svårt och underbart att skriva. Så känner jag varje gång jag gör det. Och samtidigt är det helt oumbärligt för min existens, jag kan varken sluta läsa eller skriva. Jag har faktiskt försökt (bara för nyfikenhetens skull) och det går inte. Skrivandet finns i mig lika starkt som min drivkraft att äta mat eller kanske till och med att andas. Jag kan helt enkelt inte leva utan det.
Innan jag dör
bakar jag en katedral.
