Den hemliga historien
Det finns få saker som kan göra mig så uppgivet melankolisk som att läsa färdigt en bok. Särskilt en bok som jag inte direkt har tyckt om från början men lärt mig älska, och då genom dessa förändrade känslor högaktar den mer än de jag har älskat från första stund. Så har det varit med "Den hemliga historien" av Donna Tartt. Jag började någon gång i februari/mars och slutade inte förrän i juni för att den var så lång och i vissa partier till och med långdragen.
Berättelsen handlar om en kille, Richard Papen, som flyttar från Kalifornien till ett litet college på östkusten för att plugga grekiska. Efter lite krångliga omständigheter kommer han med i en kurs i grekiska med bara fem andra personer och en sannerligen speciell lärare. Snart blir han och denna studentgrupp nästintill oskiljaktiga.
Ända från första sidan förstår man att gruppen har mördat en person, en sanning som läggs fram som vilken som helst (så att jag skriver det här är ingen spoiler hehe). Resten av berättelsen blir en upptakt där man efterhand får tillskansa sig mer och mer information om vad som verkligen har hänt, och kommer sanningen närmare. Ett sådant berättarbegrepp tycker jag mycket om; som ett pussel som blir klarare bit efter bit.
Att den sedan är berättad som en tillbakablick för Richard skapar en relation mellan läsaren och berättarrösten i skrivande stund, lika mycket som det skapas en relation till honom i dåtid.
Språket är träffsäkert och alltid välarbetat, även om jag önskade att vissa längre partier hade kunnat förkortats lite.
Jag reagerade starkt på Tartts sätt att beskriva känslor med bildspråk (t.ex en skyltdocka som vaknar till liv) och hur det ytterligare knöt samman banden mellan läsaren och berättarrösten. Jag hade lika väl kunnat sitta bredvid Richard på riktigt och lyssna på historien som att läsa den.
Romantiseringen och nostalgin går hand i hand och relationen mellan de sex ungdomarna och Julian, deras lärare, är rörande nära och på samma gång långt borta. Jag kände mig som en del av dem, och trots att jag bitvis genom berättelsen blev trött på att läsa och trots att vissa partier var trögflytande, så var det citat och tankar som det här ovan som fick mig att älska denna boken.
Slutet var nog trots allt det bästa med hela historien, och jag stängde pärmarna med en efterhängsen bitterljuv förnim som kändes genom hela min kropp och som fortfarande inte ha avtagit. Jag vet att det kan verka skumt, men det kändes som att jag hade förlorat en vän när boken tog slut.
