Louvren-söndag i Paris
Nytt Paris-inlägg! Massa nya bilder!! Yey!!
Södagen den tolfte augusti vaknade jag och tänkte: "det är en ny dag, hur spenderar man bäst en söndag i Paris?" Så jag väckte Ludde och sa "nu är det bestämt, vi drar till Louvren". Hey ho, let's go, nästan ingen kö och sen var det dags att titta på fina marmor-statyer.
Och lite obehagliga småbarn i starkt ljus ovanifrån.
Och metall-jägare.
Jag tänkte mycket när vi gick genom stenpalatset, att Ludvig XIV:de faktiskt växte upp här och kanske sprang omkring över dessa golven (långt innan Versailles ens var påtänkt).
Konst är något av det mest spännande jag vet, hade kunnat befinna mig ett helt dygn på ett museum och ändå inte känna mig färdig. Men vi hade ett mål; en av tavlorna som ligger till grund för uttrycket "Et in arcadia ego", som ungefär betyder "Även i Arkadien, jag" och syftar till att även i himmelriket på jorden (Arkadien) befinner sig döden.
Efter en del letande kom vi fram. Sen satt jag där i ca tjugo minuter och bara tittade.
Tavlan föreställer en herdegrupp i Arkadien som står vid en grav och pekar på de ord som är inristade där; "Et in Arcadia ego". Lite kort fakta är att just denna tavla är från 1689, och hänger ihop med hela "Memento Mori"- rörelsen. Barockkonst forever.
Sen var vi hungriga så käkade Croque Monsieur (åt ca femtioelva sådana under resan).
Eftermiddagssolen lyste stark när vi bestämde att vi skulle möta upp med några av mina familjekompisar som också var i stan, två av de som min familj alltid har picknick med i Botaniska trädgården. Vi möttes på ett café vid en moské på vänstra stranden, nära Jardin des Plantes för att käka kakor, dricka te i lövskugga och äta glass. För att citera Maria; "Att man hänger med er när man är i Paris är sen gammalt!" Och så kändes det verkligen, för några år sedan när jag var i stan med min familj så picknickade vi i en park med dem då de också lyckligtvis var där.
Oavsett, vi hade en väldigt mysig och varm eftermiddag, och det var nog första dagen jag kände mig som hemma på riktigt under vår vistelse. Att träffa folk man vanligtvis bara träffar hemma är otorligt underskattat när man är utomlands. Gränsen mellan hemma och borta gled ihop och jag kände mig trygg.
Sen blev det kväll, vi skyndade hemom till lägenheten, och jag var i vanlig ordning hangry och svettig och tjurig.
Sedan gick vi ut i kvällsvärmen och så var det slut på den sagan.
